Landskrona Ska City: november 2014

tisdag 25 november 2014

Stavanger-Bønnas topp 5

Nu har turen kommit till Stavanger-Bønna, en rakt igenom skitschyst veteran inom norsk skinheadscen från skinhead reggaestaden Stavanger, men mest känd från en del av de oi!-band han spelat i, typ tidiga Haggis, Ni Liv och, framför allt, Case of Pride.

Det är därför med stor glädje och en gnutta stolthet vi kan presentera de fem samlingsskivorna som var mest väsentliga för honom som ung skinhead.

Tack!

1) Tighten Up 1-3
2) Trojan Story Vol. 1
3) Trojan Story Vol. 2
4) Upsetter Box
5) Rebel Music

Love music - hate racism!

Jag brukar säga som så att som BoISare är man varken svart eller vit, man är randig. All lagsport går ut på samarbete, att verka tillsammans mot ett gemensamt mål. Läktarens anda är att man samlas gemensamt och sjunger sitt lag till seger. När man står där på läktaren och sjunger, så blir man glad av att de andra omkring en delar ens kärlek, ens passion och ens stolthet över det lag som representerar en.

Det finns ingen plats för rasism inom fotbollsscenen!

Ingen vettig människa kan ha missat att ska, när den först kom i början av 60-talet var en svart grej och de mods och senare skinnskallar som sökte sig till den jamaicanska invandrarscenen i England var knappast raskrigare, utan hade mer gemensamt med dem vi kallade "kickers" när vi växte upp under 80-/90-talen.

När 2 Tonevågen sen kom, blandades punken med de jamaicanska vibesen och formade en multi-kulti-scen där svarta och vita rutor symboliserade umgänge över rasgränserna. Band som Specials och Selecter var övertydliga med sitt budskap, men även mindre politiska band som Madness, hade en hit med antirasistiskt budskap, Embarrassment.

Ska-revivaln i slutet av 70-talet hade helt enkelt sina rötter i Rock Against Racism och kampen mot nynazisterna i National Front.

Det finns ingen plats för rasism inom ska-scenen!

Ska har alltid varit en arbetarklassgrej. Det var inte medelklassen eller överklassen som levde i samma kvarter som de afro-karibiska invandrarna och det var inte de som gick på ska-klubbar. Man växer oftast upp tillsammans med folk av liknande klass som en själv. För alla kidsen i östra London, som växte upp med svarta kids och hade dem som vänner, så var det naturligt att man gick ut och dansade tillsammans.

Visst, det finns rasism inom arbetarklassen också, men rasism är först och främst en överklassgrej. Jobbar man på fabrik, vet man att man har olika utbildning och olika förutsättningar beroende på hur länge man varit i landet. De etniskt svenska koncentreras oftast till ett ställe i produktionen, andra generationen vid ett annat ställe och nyanlända får de mest fysiska uppgifterna. På alla arbetsplatser kan bråk uppstå, men vi vet också att skall vi ha en chans att kunna förbättra vår situation, förhandla om bättre lön, etc, så har vi inte råd att vara splittrade.

Vi har inte råd med rasism inom vår klass!