Reggae got soul, 22/4, STHLM

Vintage reggae eller Northen Soul?
Studio One eller Motown?
Ni bestämmer och ni dansar!

Johan & Petter gräver djupt i skivbackarna och plockar fram det bästa från sextio- och det tidiga sjtttiottalets Jamaica och USA.

Var: Källaren På Morfar Ginko
När: fredag 22 april, 21-01

Gratis inträde
Välkomna

Valkyrians och Spökstan i NKPG 23/4

Ska Patrol: "Provider of Arctic Ska"

/ ARTIST: Ska Patrol / TITEL: "Provider of Arctic Ska" / ETIKETT: DIY / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD-EP /

Mitt osunda förhållande till nordnorsk ska fortsätter, eller skall jag kanske säga "växer", för den här plattan av mitt nya favoritband, Ska Patrol, släpptes ett par år tidigare än den andra plattan jag recenserade för ett par veckor sen.

Vad man får på denna lilla CD-EP är fem kanonlåtar, varav två, Sunny Side och Fairytale även finns med på det självbetitlade släppet.

Bandet är löjligt bra.

Soundmässigt gör de sin egen grej, men ligger definitivt inom genrén skandinavisk ska från 90-tal till tidigt 2000-tal. Välspelat, välarrangerat och varken för söligt eller för snabbt. Jag tänker tidiga USCB Allstars, om man skall ha en skandinavisk jämförelse, men även, om man skall glutta lite internationellt, så tycker jag det finns en del vibbar från tidiga US-akten The Toasters.

Jag tror nyckeln bakom bandets musik är variationen och det eklektiska. På Ragman lyckas de smälta samman rock, rotig reggae och ska utan att det känns uppchoppat.

En annan sak jag verkligen gillar med bandet är hur väl de spelar tillsammans och hur bra alla är på sin sak. Jag gillar kombon perkussion och blås, vilken blir som bäst på Starbabe, men egentligen är allt bra.

Sångaren, "Pitbull", förgyller också låtarna med en röst med sån råhet att han förmodligen skulle passa in i vilket oi!-band som helst, även om råheten aldrig tar över för mycket, utan han kontrollerar det melodiösa utan problem. Det är som att han håller tillbaka råheten och kör sin egen grej.

Med andra ord, köp plattan och se bandet live, om du har möjlighet.

Nu skall jag i väg till universitetet iklädd min nya Ska Patrol-t-shirt!

Oldies i Sthlm, 22/4

Radical Rythm Revue 15/4, Sthlm

Selectorerna i RRR fixar musik till din dansnojas glädje! Reggae och soul, bland annat. Stället är Bar Brooklyn, Horntulls Strand 4. Börjar gör det klockan 21:00 och varar till 03:00. Gratis inträde fram till midnatt, därefter 120 kr.

Gästskribent: Sjuttisju: En snabb titt på 90-talets skapunk och skascen

När vi klev in på 90-talet hade den här vågen av powerpop/punk band som kunde bjuda på en och annan skalåt försvunnit. Det hade även de band som mer rörde sig åt progghållet men som mixtrade lite med ska eller reggae gjort. Reinholds släppte sin klassiker Stå upp Svensson 1985 och efter det var baktaktsscenen riktigt tunn. De enda som inte riktigt gav upp var väl Dag Vag och Peps. Men runt 1993 hände något. För oss finsmakare släppte Molly sitt mini-album Raj Raj med dofter av proggpopig ska och irländska toner. Men 1993 var också det år som Millencolin släppte CD-EPn Use your nose. Jag älskar fortfarande den skivan och den låg på något sätt till grund för hela den där skate och skapunkvågen under mitten av 90-talet. Randy släppte sin Ska EP, Potlatch slog igenom med sin Operation Ivy influerade skapunk och andra band som Stoned och Gordon släppte ett gäng skivor.

I och med att skapunken slog igenom öppnades dörrarna för de mer renodlade skabanden som Chickenpox, Liberator, Tic Tox och Stiff Breeze. Och det var Babs som märkte att man kunde tjän.... Det var Babs som tog de största akterna under sina vingar via Burning Heart men också via underbolaget Sidekicks Records. Birdnests underbolag Ampersand släppte en hel del med Stoned och Brööl släppte Fudge Wax och några samlingar.

Sen kom, om man ska kalla det en andra våg under andra halvan av 90-talet, med bra band som USCB Allstars, The Cigarres, Liptones och The Crocked Beat. Augustibullret i Lindesberg kändes som en scen där alla vid den tiden aktiva band spelade. Det var en riktigt bra festival som jag saknar idag. Men med Augustibullret är vi inne på 00-talet och det ska jag gå igenom nästa gång.

Men har jag inte missat en band nu? Nej det har jag inte, jag kommer aldrig att missa Monster. Deras soul och reggaepunk är så underbar och låten Longest Line finns helt klart på min topp-10 lista över låtar alla kategorier. Det var faktiskt det underskattade skivbolaget Deaf & Dumb som släppte deras första CD-EP Honour your friends. Deaf & Dumb har släppt en hel del bra baktaktsprylar så som Åfors Byalag, Fata Morgana, Molly och Brazzaville.

Här kommer min 90-tals playlist med ett gäng låtar som jag fortfarande tycker håller hög klass.
1993: Millencolin - Shake me (Use your nose)
1994: Potlatch - Grrl Burn  (Gringo)
1995: Chickenpox - Juvenile gangster (Dinnerdance ang lateningmusic)
1996: Molly - Hot Asphalt (Mollyfied)
1997: Stiff Breeze - Take a hike (Mr. Stiff)
1998: Liberator - Ruder than you (V/A Angels with dirty faces)
1999: USCB Allstars - This one's for you (Moodswing)

Radical Rythm Revue 1/4, Stockholm

Gratis inträde, Morfar Ginkos och Pappa Ray Ray, Swedenborgsgatan 13. Kl 21-01.

Reggae Scorcher i Malmö 2/4

 

Lördag 2:e april, kl. 23–03.
Moriska Paviljongen (Bistron), Malmö.
Pris: 80:- innan midnatt och 120:- efter.

Gästskribent: Read Hard: Much Madness is divinest sense

"Read Hard" är en norsk specialist på pop-punk och ett stort ska-fan. Vi publicerar med glädje en krönika från honom här!

Att skriva en artikel om en baktaktskonsert var först ganska svårt, eftersom jag inte varit på så många och de jag varit på varit ganska så speciella på sina egna sätt. Kanske skulle jag skriva om första gången jag såg The Beat på Stavanger Punk Rock Festival 2007, där jag stod längst fram och fick ta sångaren, Ranking Roger, i hand och upplevde ett av mina bästa konsertögonblick, då de startade konserten med Best Friend, kanske skulle jag skriva om den gången jag såg Bad Manners i Newcastle med fyra okända 2 Tone-band som uppvärmare. Eller så skulle jag vara lite modernare och skriva om en av alla de gånger jag såg Razika, antingen de två första gångerna jag såg dem eller den gången då de bara covrade The Aller Værstes sånger. Detta satt jag och tänkte på efter att jag hade sagt ja till att skriva artikeln, ända tills det slog mig att jag hade glömt Madness, något som naturligtvis är galet och jag hade inget val, annat än att skriva om denna fantastiska och smått absurda konserten.

Året är 2006, jag är 16 år och på semester söderut med mina föräldrar i Spanien. Detta var i den perioden av mitt liv, då semestrar söderut med sol och värme något av det tråkigaste jag kunde tänka mig och det som frestade mig var att gå runt i skivbutiker och hitta punkplattor, eller gå på konserter. Det var i alla fall mer lockande än att hänga på barer eller gå till stranden. När jag såg att det spelade ett Green Day-esque pop-punk-band i Fuengirola (staden vi bodde i), var det en fin kontrast mot resten av semestern, även om det för mig var skrämmande att gå på en sån konsert, fast än att jag sett The Misfits och The Exploited bara ett par månader före, var jag bara tvungen att gå på konserten. När jag läste att det legendariska ska-bandet Madness skulle spela i Marbella, gick det upp för mig att denna resan inte var så illa ändå och jag kunde kombinera sol och värme med rock n' roll-livet jag drömde om att vara del av. Mina föräldrar gillade också idén, då bägge gillade några av Madness hits från 80-talet. Själv hade jag inget speciellt förhållande till bandet och de enda sångerna jag hört var från en av mina favorit-sitcoms, The Young Ones, i vilken de hade spelat två gånger. Jag var mest på att se bandet för att fly undan monotonin i det trista livet i södern. Dagen före konserten, reste vi till Marbella för att försäkra oss om att få biljetter. Det låg något ont i luften. Att se ett band spela var det jag ville mest. Jag hade trotsat fruktan för att gå ensam till en skitig rock-bar för att se ett okänt pop-punk-band, men nu kände jag absolut motsatsen. Jag började få kalla fötter, även om det var varmt på marken, ville jag verkligen gå på den här konserten? Allt gav mig en dålig smak i munnen. Jag kan inte minnas om vi verkligen köpte biljetter eller om vi väntade till dagen efter, men det var något med upplägget som verkade skumt.

Marbella är av många sedd som en aristokraternas stad i Sydspanein och är full av lyxjakter och brittiska brats. För mig, den småpunkiga medelklassrebellen jag var, var detta det sämsta stället i världen och oavsett hur okomfortabel jag var på punkkonserterna jag gick på, passade jag ännu mindre in här. Det värsta var kanske att konserten gick på en tjurfäktningsarena. Det var i sig en god anledning att inte gå på konserten, jag såg på detta som ett övergrepp som blev begått ofta, lagligt, i samtiden och något som jag inte ville ha med att göra. Något som kanske är lite dubbelmoraliskt, eftersom jag inte tänker så mycket på ödet för de djur som jag åt och fortsatt äter till middag, men djurplågeri som sport var (och är!) förkastligt och att gå på en konsert på ett ställe där det vanligtvis äger rum var förfärligt att tänka sig. Fortsatt var det en del av mig som inte klarade ge upp tanken om att se ett band och rock 'n' roll-drömmen. Mina föräldrar ville också gärna se konserten.

Mitt skydd mot solen och värmen var ett par solbrillor jag köpt på Nille (norska motsvarigheten till ÖoB, ungefär - bloggarens kommentar) före resan. Innan konserten käkade vi middag på caféet utanför arenan, efter måltiden och när vi gick in på arenan upptäckte jag att jag glömt solbrillorna på bordet vi käkat vid. Detta var kanske en minut efter att vi lämnat bordet och de solbrillorna var väck. På ett ställe där alla har lust att se ut som killen i 2 Tone-loggan, var det kanske inte så begåvat att ta bort ögonen från brillorna, ens en minut. Lyckligtvis för min skull, hade solen börjat gå ned när konserten närmade sig sin början. Jag började se fram i glädje och förväntan till konserten, även om jag kände obehag över stället konserten ägde rum på.

  

Konserten var helt fylld och publiken var väldigt blandad. Det visade sig att ska-bandet har många fans i den spanska brat-staden. Det finns faktiskt nu en egen bar tillägnad bandet, som startade i 2014, kallad "The Nutty Bar". Publiken var i och för sig väldigt segregerad. I mitten, eller i "pitten", stod svarta fans med jamaicanska flaggor på höger sida (från scenen) och vita skinheads på vänster sida, det såg ut som att publiken visade varandra ömsesidig respekt, var fredliga och det såg inte ut som det fanns något tecken till rashat bland den festglada publiken, men det faktum att det var en uppenbar splittring gjorde känslan lite underlig. På läktaren (där vi satt) var det mest fulla brittiska turister. Vi var kanske de som skilde oss ut mest. Det underligaste med denna feelgood-afton var kanske uppvärmarna, humor-duon Bell & Spurling, kända för fotbollssången Sven Sven Sven, det var kanske dåligt, men de fulla britterna tyckte det var festligt. När Madness gick på scenen hade solen gått ner och stämningen var på topp.

Madness spelade alla sina största hits och konserten var mitt första möte med sånger som My Girl, Night boat to Cairo, Baggy Trousers, Grey Day, It must be love, The Prince eller Prince Buster-covern One step beyond. De spelade också ett par sånger från sitt då nyutgivna coveralbum (The Dangermen Sessions) som You keep me hangin' on (originalet av The Supremes) och Lord Melodys Shame and scandal (känt genom Peter Tosh, The Wailers och Skatalites). Bandet hade en vanvettig scenteknik och underhöll publiken både med sånger och med skämt däremellan. Det kunde ha gått väldigt illa, när vokalisten, Suggs, ser mot högersidan av publiken och berättar ett skämt om att han nog inte vågat ta med sig plånboken dit, men publiken tog vitsen väl emot och högersidan av publiken skrattade lika mycket som vänstersidan, även om det att dra ett sådant skämt är lite över gränsen.

Saxofonisten Lee Thompson tog fram saxofonen och låtsades som att han pissade på publiken. Kvällens höjdpunkt var, utan överraskning, då de körde monsterhitten Our house och det blev allsång, detta var ju en av de enda sångerna från bandet jag kände till. Avslutningssången blev, i känd Madness-stil, Night boat to Cairo, där kvällens yngsta kom upp på scenen och dansade med bandet. Det tog inte lång tid efter konserten tills dess att jag skaffade mig flera Madness-plattor, både i CD, vinyl och DVD-format, men ingen har kunna förmedla live-upplevelsen, kanske en av de bästa konserter jag varit på.

Bangarang Hi-Fi 26/3

Radical Rythm Revue 24/3

Ska Patrol: "S/T"

/ARTIST: Ska Patrol / TITEL: "S/T" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Smiley Dog Records / FORMAT: CD /

Det finns en del skivor som greppar en om pungen, slår en i buken och rent allmänt får dig att knäböja inför högtalarna till stereon från låt 1. Den ger dig en sån känsla som varar hela skivan av total musikalisk tillfredsställelse att du rusar fram till datorn när sista låten hörts, för att kunna delge bloggens läsare den hemliga värld som öppnats för en och det här är definitivt en sådan skiva. Jag recenserar den redan nu efter 2:a lyssningen, men det är definitivt en sådan skiva som kommer att leva kvar och plockas fram för lång framtid.

Den här skivan är lite gammal, men det gör absolut ingenting, den kom redan 2009, men är lika bra i dag. Jag vet inte vad media sa om plattan, men om norsk media är rättvis, så bör den ha fått ett kanonomdöme!

Bandet kommer, likt många bra skaband från Norge och trots att jag mest diggar låtar på modersmål, så funkar engelskan. De har i alla fall med en kul bild i plattans "fordral" (säger man så om CD-skivor?) med en konversation på norska.

Bandet är kanske inte lika, vid första betraktelsen, uppfinningsrika som en annan nordnorsk favorit, Skada Vara, men när man lyssnar på plattan, vinner den på att den stretar åt alla håll på ett positivt vis.

Grunden är ska, ska, ska och de placerar sig någonstans mellan 2 Tone och klassisk 60-tals bluebeat, men det finns även dubbiga låtar som Bonfire, komplett med en melodica som helt klart är chef! Det finns en del melankoliska låtar också, även om Providers of arctic ska är så bra att till och med fåntrattar som Jimmie Åkesson måste känna ett ryck i dansskorna och mycket av plattan säkert kommer att funka på de där långa sommarnattsfesterna med grillad quornfilé och alkoholfri öl. Vill du inte dansa till detta bandet, har du förmodligen något allvarligt fel på förståndet, hörseln och/eller lederna.

Men det som är roligt med bandet är att de har klara influenser från hela den jamiacanska musiktraditionen. Det finns dubbiga ekon, bongotrummor (och är det något som får mig svag för ett band, så är det en skickligt levererad bongo-experience!), blås, men även välfungerande drop-outs och tempobyten.

En annan sak jag verkligen gillar med det här bandet är att de tagit med de där smöriga bakgrundskörerna från sen rocksteady (som Ethiopians) eller tidig roots (som Abyssinians).

Hade jag varit businessman, hade jag satt ihop en turné av nordnorska världserövrare satt till ett soundtrack av baktakt!

Köp plattan!

Suggs hjälper flyktingar

Suggs, Madness frontman, visar att han inte är fullt så opolitisk, utan hjälper gärna människor i nöd.

Läs mer här!

Godis är gott

Klassisk låt för oss som är födda under 70-talet. Lyssnade på den i kväll, efter att den suttit i ens medvetande i flera år, men det är först nu som vuxen, som man uppfattar att den har en politisk udd.

Politik eller inte och ska-scenen har ju alltid varit som bäst när den haft nånting att säga. Vad skulle Specials och The Selecter vara utan sitt engagemang?

Bra dansmusik är det, i alla fall!

Gästskribent: Micke Sjuttisju minns 90-talets svenska ska-scen

Micke Sjuttisju är inte bara Sveriges bästa textförfattare och benhård Bajen-fan (något som vägs upp av att han har en skånsk hustru), utan också en hedersknyffel och en stöttepelare till den svenska scenen. Därför är det med glädje och stolthet vi öppnar gästskribentskolumnen med honom som första bidrag. (Ja, vi har fler på g... :) )

Det fanns lite evenemang med baktakt i Stockholm på andra delen av 90-talet. Uptown Skankin körde på Tuben vid Odenplan. Där var jag bara en gång, när ett band spelade live, minns dock inte deras namn men jag minns att vi kom dit tidigt och bandet spelade sent, och jag hade bara råd med två öl, så det blev rätt drygt tills musiken drog igång speciellt eftersom det var lite folk där under de timmarna.

Sen kördes det ska/punk/Oi! efter spelningarna i Farliga Firmans - Smash the discos regi på Tre Backar. Jag saknar Tre Backar, men det är en svunnen tid och mycket vatten har flutit under broarna, eller snarare... jag har blivit äldre och närminnet är det sisådär med men att minnas tillbaka till händelser under min ungdom kan jag dock göra. Jag kommer aldrig heller glömma AMTY's tillställningar i källaren på Läckerbiten. Underbara Läckerbiten och underbara AMTY samt underbara 90-tal. Jag är lyrisk när det gäller 90-talet.

Som sagt, mitt minne är väl inte det bästa i alla fall, men jag minns väl när jag och Peter (som hade hand om den där ska-mailinglistan i mitten av 90-talet) hängde med USCB Allstars en helg i mars 1999. Dom spelade på Folkets Hus i Göteborg tillsammans med Radio 69 och The Reservoirs. Jag minns spelningen som rolig samt att jag drack kir. Det sistnämnda gissar jag bara på, men det är en verklig lågoddsare. Men det var bra sväng på dansgolvet och senare på natten däckade jag på en soffa hemma hos Poxy.

Dagen efter bar det vidare mot Malmö i minibuss med USCB Allstars. Amerikanska Hepcat skulle spela på KB, dessvärre minns jag inte om även USCB spelade den kvällen. Hepcat gjorde en bra och dansant spelning. Sen blev det torghäng med skinskallar, rudeboys och annan publik som varit på spelningen. Möllan var fullständigt invaderad och alla hade rolig, det var helt enkelt en fantastisk stämning. Jag och Peter sov hos min brorsa och hans tjej som bodde i Malmö vid den tiden. Dagen efter bar det hem mot Stockholm igen med tåg.

Det var en finfin helg i småstäderna Göteborg och Malmö. Och om vi hade roligt? Ja det hade vi! Men det jag funderar på nu 17 år senare är ifall saker och ting var annorlunda då eller om man upplever prylar på olika sätt med 17 års mellanrum? Egentligen är det skitsamma för som sagt hade vi roligt då och det jag minns från den helgen minns jag med välbehag. 

Intervju med Rhoda Dakar

LSC: När jag först hörde Ms Dynamite och sen MIA tänkte jag direkt på dig och Pauline Black. Innan er hade kvinnor i pop ofta spelat rollen av ögongodis, medan ni två kombinerade bra dansmusik med ett viktigt budskap. Jag skulle vilja säga att inga av de unga kvinnor i seriös musik, särskilt unga kvinnor från en arbetarklass och/eller färgad bakgrund som följde efter er hade haft en vidare stor chans utan ert arbete. Skulle du hålla med om den analysen och finns det någon kvinnlig artist som du tycker hedrar ditt arv?

 

RD: Jag tror att när det gäller kvinnors roll,så är det en ganska naiv observation. Att föreslå att vi var ikonoklastiska är ganska fel det med. Och vi sager "svart", inte "färgad". Intgelligens spelar en större roll än klass I musikvärlden, I alla fall när det gäller kvinnor. Jag blir ofta förvånad over den där "West Ham and working class"-synen på scenen som är älskad utanför Storbritannien. Jag är säker på att det finns såna människor, men jag känner inte dem och har verkligen inte samarbetat med dem. Om jag skulle haft ett arv, i grund och botten, i den här genrén, så skulle jag saga Marcia Richards (The Skints) och Hollie Cook skulle dansa till det.

 

LSC: Beskriv din känsla när du först kom i kontakt med 2 Tone. Vad betydde det för dig och vilka band hade du varit inne på förr? Vad fick dig att bestämma dig för att du kunde göra music?

 

RD: Om du menar första gången jag horde Gangsters, så älskade jag det. Det var uppkäftigt, spännande och nytt! Jag hade varit inne på olika punkband och ett par modsband. Det faktum att jag stått på scen och sjungit sedan 60-talet fick mig att tro att jag kunde göra musik.

 

LSC: Du tillförde en hel del medevetande till Special AKA. En del skinheads jag känner tycker att du förstörde the Specials med för mycket medvetenhet. Vad tycker du om ska-revivaln under 90-talet och dess fokus på dansmusik i stället för politik?

 

RD: Vet inte ett skit om det. Gick rakt förbi mig. Jag var inne på house och rare groove.

 

LSC: Vad var det bästa och det värsta med att turnera på 2 Tone-dagarna? Pauline Black beskriver i sin självbiografi en inte helt sympatisk bild av Specials och deras sexualmoral.

 

RD: Jag har inte laät Pauline's bok, så jag har inget att säga. Att vara på turné är tråkigt. Vi gjorde skolflickbus till att börja med, äppelpaj i sängen, vattenpistoler, såna saker. Till slut blir även sånt tråkigt.

 

LSC: Du har blivit ett av skas ansikten i offentligheten. Bland annat har du skrivit inledningen till en Trojan boxed set. Vad får dig att fortsätta? Tycker du nånsin att det är dags att saga "åt helsike med baktakten, nu ska jag lyssna på Iron Maiden!"?

 

RD: Varför jag fortsätter? Det är sånt jag gör. Baktakt? Menar du reggae? Jag lyssnar i princip inte på sånt där hemma. jag gillar att lyssna på andra saker. Musik är musik, jag bryr mig inte om genrér.

 

LSC: Vad tycker du om modern fotboll? Är du ett fan? Tror du att folket nånsin kommer att återerövra "folkets idrott" eller har du, likt så många andra, gett upp hoppet och vikit av till amatörligan? Vad tycker du om den sortens feminism som sager att kvinnor kommer att bli befriade när de börjar dricka stora stark I pubben och följa fotbollsklubbar?

 

RD: Så vi kommer tillbaka till West Ham. Jag har varit Chelseafan sen 1970. Jag går inte på fotbollsmatcher, men ser dem ibland på teven. Mina barn spelade rugby, så jag stod i kylan och såg dem. Amatörligan är av nix intresse för mig.

 

Feminism och fotboll. Om nån är så verkligen dum i huvet att hen skulle ha de åsikterna, så är hen en lufttjuv.

 

LSC: Om din musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle det vara, nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

 

RD: Det skulle vara curling.

 

LSC: Nåt meddelande till dina fans i Sverige? Gillar du några svenska akter?

 

RD: Hallå, svennar!

 

Mina nuvarande favoritakter är avskaffandet av 1941 års steriliseringslag ("act" kan betyda bade "band" och "lag" - red.) och 1972 års version för transsexuella.

The Melodians kommer till Europa!

 

Mer info på festivalens facebooksida!

Radical Rythm Revue den 27/2 i Sthlm

På Morfar Ginko (Swedenborgsgatan 13, 118 52 Stockholm) klockan 21:00-01:00 den 27/2.

Tears of a clown

The (English) Beat är ett sånt band som är ruskigt otajta.

De gjorde fina låtar som Mirror in the bathroom och Two swords, men mycket av vad de gjorde är också ren dynga.

Deras tolkning av Tears of a clown tillhör dock deras bästa låtar och det spritter i mina loafers var gång jag hör den och jag vill upp och skanka i hela lägenheten.

Låten är dock en version och för dem som gillar soul, kan jag rekommendera Smokey Robinsons original.

Om jag inte har fel för mig, så kom dessutom många av Specials bandmedlemmar från Coventrys soulscen och det finns, tycker jag, en klar koppling mellan soul och ska.

Och Selecter turnerade ett tag med Dexys Midnight Runners, som också är en förträfflig orkester!

Skinnskallar, fotoutställning i Stockholm!

Bråkbrigaden i Sverige fångad av Emma von Hofsten på bild.

Bor du i trakten, bör du definitivt gå dit.

Vernissaget är den 16e April, klockan 14:00-19:00 på Galleri Svea i Stockholms Gamla Stan.

Fri entré och det kommer att serveras tilltugg och, kanske viktigare, öl!

Kom dit eller var fyrkantig!

Skada Vara-Runars topp 5

Nu när bloggen drar igång och får nytt liv igen, så drar vi igång Topp-5-listorna från förr. Denna gången ut är Runar, basist i ett av bloggarens favoritband, Skada Vara. Har folk inte upptäckt den norska scenen än, så är det dags att göra det!

1. The Aller Værste - Materialtretthet (LP 1980)
Första gången jag hörde plattan, i 11årsåldern, blev jag frälst. Jag fattade inte att genrén hade ett namn ännu, blev bara frälst med en gång. Särskilt låten Du sklei meg så nær innpå livet tog mig med storm. Rudeboy sedan dess. :)

2. The Specials - Too much too young (Singel)
Hörde denna på fest när jag var cirka 14 år. Fattade då att det fanns folk som skapade ska på andra ställen än i Bergen och Oslo.

3. Desmond Dekker - The Israelites (singel)
Kanske var jag 18 år gammal? Första låten som fick mig att se sammanhanget mellan 1st och 2nd wave.

4. The Selecter - On my radio (singel)
Många år efter att jag upptäckt ska, hörde jag denna låten för första gången. Blev nästan ... eller, vänta, blev STÖRTförälskad i Pauline Black. (Sorry, Mona, jag var ung! :-))

5. Måste nästan bli Madness - One Step Beyond, bara för att den förtjänar att vara med, hur grym låt som helst!

Det är svårt att välga 5 låtar, så i farten, det finns så mycket som är så otroligt bra. Uppmanar alla ska-fans att kolla in filmen Dance Craze ( http://www.imdb.com/title/tt0150265 ) för en härlig upplevelse/tidsresa!

Hyllning till Sveriges första baktaktsartist (?)

Följande låt, av svenska schlager-esset Suzie måste vara den första baktaktslåten från Sverige, då den var med i en "Åsa-Nisse"-film från 1964.

Peps Persson och Dag Vag i all ära som pionjärer inom genrén och Janne Schaffer lär ha spelat tillsammans med Bob Marley när han besökte Sverige i början av 70-talet, men detta här slår alla de andra!

Riktigt bra ska från tiden då ska var ny och världens ögon öppnades för det då nyligen självständiga Jamaica och dess musik, rom och turistindustri.

Synd att Suzie aldrig fortsatte med baktakten, men hon gjorde en pionjärgärning för genrén i Sverige och bör få en plats i dess historia. Dessutom lär hon ha läxat upp överhippien John Lennon när han tafsade henne på tuttarna.

Vi minns Suzie, som dog 2008. Vila i frid, tjejen!

Intervju med Popolino

Bloggaren har intervjuat lite olika folk genom tiderna, men detta är nog första gången jag intervjuar några som äger en fysisk butik.

 

Genom åren har man varit där inne ett par gånger och jag tycker att tillhör du som läser detta en subkultur och bor i södra Sverige, bör du definitivt stödja butiken. Kul att de båda svarade på mina frågor!

 

Butiken har även webbsajt!

LSC: Till att börja med, hur gamla är ni och hur länge har ni varit en del av mods/skin-scenen? Vad var det som attraherade er till scenen och vad har fått er att stanna kvar? Vad är det bästa med scenen nu och vad var bäst när ni var nya i den?

POP: Vi är ett par som driver butiken med litet olika bakgrunder. Jag, Marie 42, kan inte säga att jag direkt tillhört ngn av scenerna, "alltid" hängt med olika subkulturer, vänner i olika läger (skins mods synthare konstnärer scooterister ...) Bjarte, 49, punkare sedan tolvårsåldern, upptäckte rudeboysstilen passade bättre. Kört scooter o blev del av modsscenen from 17 års ålder. Snygga kläder, snygga fordon, bra musik

LSC: Många kids driver distros, några startar små DIY-skivbolag och några trycker t-shirts, men ni har faktiskt startat en fysisk butik i centrala Malmö! Var ni oroliga när ni startade den och hur har resultatet blivit jämfört med vad ni trodde?

POP: Hade först butik i Bergen, legat i Malmö sedan 2007. Som egenföretagare är man alltid orolig. Men vi skulle aldrig våga nischa oss helt mot en subkultur, har ett bredare kundunderlag/urval än så.

LSC: Hurdan relation har ni till era kunder? Är butiken navet i Malmö-scenen likt The Merc var på Carnaby Street och The Last Resort i Whitechapel? Har ni några stamkunder som ni alltid kan lita på?

POP: Vi är involverade och har koll på miljön och vi har många stamkunder.

LSC: Vad säljer ni mest av?

POP: Ben Sherman och Fred Perry och vårt eget skjortmärke Salt & Vinegar.

LSC: Är ni med i någon företagarorganisation och vad säger de andra företagarna när det stövlas in renrakade typer med Doc Martens i de fina rummen?

POP: Är med i Malmö Citysamverkan. Doc Martens har ju alla nuförtiden! - vi slutade med att sälja Doc Martens då de blev för mainstream (vill ju inte bli förväxlade med Din Sko)

LSC: Liberator hade foto från er butik i en av sina plattor och jag har för mig att jag sett skivor med nån mods-combo till salu i er butik. Finns det någon särskild del av subkulturerna ni vill stödja och finns det något ni ryggar tillbaka från att stödja?

POP: Liberator missbrukade vårt samarbete så dem ställer vi inte upp för mer.. Annars brukar vi vara pigga på diverse samarbeten, med olika klubbar och projekt.

LSC: Hur är er relation till det mer punkiga Shock, som ligger bara några gator från er? Konkurrerar ni om kunder?

POP: Marie - jag tror inte jag har varit inne i en Shock sedan jag köpte mina första dms för över tjugo år sedan. Tror inte vi konkurrerar men har ju inte koll på deras sortiment.

LSC: Vad är er relation till fotboll? Hejar ni på di blåe och vad tycker ni om klubbens framgångar i Europa? Är det bara positivt, eller finns det en rädsla för att klubben skall glömma sina arbetarklassrötter och vad tycker ni om alla medgångssupporters som dyker upp?

POP: Vi har ett sunt förhållande till fotboll och många vänner och kunder bland både supporters och vanliga matchbesökare.

Sjuttisjus minnesdikt till Gabriele Sandri

Skjuten av snuten, mördad av en gris
Gabriele Sandri – Rest in peace
Rättvisan ska segra en gång för alla
Snutens varningsskott fick ett liv att förfalla
Inga förmildrande omständigheter får råda
För nu vet vi att skottet inte var ett våda
Gabriele Sandri satt i en bil
när han blev träffad av snutens projektil
Det var ingen tillfällighet han blev iskallt skjuten
Mördad av den italienska snuten
Fotbollsgrabbar i alla länder – förena er
Snuten får inte mörda några fler
I detta fall spelar vi alla i samma lag
Vi sänder tankar till Gabriele varje dag
Skjuten av snuten, mördad av en gris
Gabriele Sandri – Rest in peace

Skada Vara - Alkonarkoman - live!

Fantastiskt fint liveklipp från ett av bloggarens absoluta favoritband!

Detta klipp visar inte bara varför Skada Vara är ett av Norges bästa band, utan också varför norska scenen är en av de bästa i världen.

Det här är inte ortodox ska, det här är fjärde vågen. Genom att singjaya och inspireras av hip hop-scenen i Nordnorge, runt Tungt Vann, som också den är en av de bästa i Norge, så bekräftar Skada Vara det faktum att rappen uppstod ur reggaescenen med namn som Big Youth och andra deejays för typ 45 år sen.

Samtidigt kör bandet rejält med blåssektion.

Det här, mina vänner, är varken traditionell ska eller dancehall, det är ska-genréns framtid!

Skål!

Svarta och vita tillsammans mot de rika!

Jag brukar säga som så att som BoISare är man varken svart eller vit, man är randig. All lagsport går ut på samarbete, att verka tillsammans mot ett gemensamt mål. Läktarens anda är att man samlas gemensamt och sjunger sitt lag till seger. När man står där på läktaren och sjunger, så blir man glad av att de andra omkring en delar ens kärlek, ens passion och ens stolthet över det lag som representerar en.

Det finns ingen plats för rasism inom fotbollsscenen!

Ingen vettig människa kan ha missat att ska, när den först kom i början av 60-talet var en svart grej och de mods och senare skinnskallar som sökte sig till den jamaicanska invandrarscenen i England var knappast raskrigare, utan hade mer gemensamt med dem vi kallade "kickers" när vi växte upp under 80-/90-talen.

När 2 Tonevågen sen kom, blandades punken med de jamaicanska vibesen och formade en multi-kulti-scen där svarta och vita rutor symboliserade umgänge över rasgränserna. Band som Specials och Selecter var övertydliga med sitt budskap, men även mindre politiska band som Madness, hade en hit med antirasistiskt budskap, Embarrassment. 

Ska-revivaln i slutet av 70-talet hade helt enkelt sina rötter i Rock Against Racism och kampen mot nynazisterna i National Front.

Det finns ingen plats för rasism inom ska-scenen!

Ska har alltid varit en arbetarklassgrej. Det var inte medelklassen eller överklassen som levde i samma kvarter som de afro-karibiska invandrarna och det var inte de som gick på ska-klubbar. Man växer oftast upp tillsammans med folk av liknande klass som en själv. För alla kidsen i östra London, som växte upp med svarta kids och hade dem som vänner, så var det naturligt att man gick ut och dansade tillsammans.

Visst, det finns rasism inom arbetarklassen också, men rasism är först och främst en överklassgrej. Jobbar man på fabrik, vet man att man har olika utbildning och olika förutsättningar beroende på hur länge man varit i landet. De etniskt svenska koncentreras oftast till ett ställe i produktionen, andra generationen vid ett annat ställe och nyanlända får de mest fysiska uppgifterna. På alla arbetsplatser kan bråk uppstå, men vi vet också att skall vi ha en chans att kunna förbättra vår situation, förhandla om bättre lön, etc, så har vi inte råd att vara splittrade.

Vi har inte råd med rasism inom vår klass!

Tartan heart!

Nyss sett Wales slå mitt älskade Skottland i Rugby Six Nations på tv.

Har alltid hållit på Skottland i rugby och det känns trist att se mina hjältar förlora så snöpligt. Men naturligtvis fortsätter jag att hålla på Skottland, ett av världens vackraste länder för övrigt  och en resa dit rekommenderas.

Men jag skall inte gnälla mer. Måste plugga till omtentan i kväll och jag önskar alla en god helg genom att dela med mig av en klassisk version från ett skotskt band!

God helg, gott folk!

Oldies 11/3

RRR den 12/5

 

Boss party i STHLM 27/2

Intervju med Radical Rythm Revue

LSC: Hur kom ni fram till att ni ville köra gamla baktakts- och soul-skivor? Vad var det som fick er att göra slag i saken?

Johan: Jag har i stort sett alltid lyssnat på gammal reggae och soul. Åtminstone sedan högstadiet och det är ju ganska många år sedan. När jag däremot började spela skivor ute, i Gävle där jag kommer ifrån, för 15,16 år sedan blandade jag mycket med modernare grejer. Dancehall och så, vilket också är jävligt roligt. Men det är trots allt ska, rocksteady, soul och gammal brittisk punk jag känner mig mest hemma i. Det blir liksom mest naturligt. Även om jag fortfarande älskar att spela annat också. Clash, Stone Roses, Happy Mondays, Dexys, tidig Cumbia, 2-tone och lite åt dubstep-hållet. Bara det är bra så spelar jag vad som helst.

Peter: Jag växte upp med The Clash, ett band som fullständigt kastade sig över musikhistorien. Så att lyssna på soul, ska, reggae var naturligt väldigt tidigt i mitt musiklyssnande. Att vi sedan skulle inkorporera det när vi spelade ut var bara naturligt. Men precis som Johan säger vi spelar ju allt som vi gillar – oavsett genre.


LSC: Kör ni bara autentisk vinyl, eller en och annan cd slinker in?

Johan: Det där med format är jävligt fånigt egentligen. Låt folk spela på vad de vill. Publiken, de som är ute för att dansa, bryr sig ärligt talat inte. Men det är klart att det är roligast att köra på vinyl så det blir nästan alltid det. I och med att jag är väldigt musikintresserad och tjackar mycket skivor faller sig vinyl mest naturligt, men jag älskar fortfarande känslan att sitta hemma och bränna cd-skivor från mitt itunes-bibliotek och ge bort till vänner i present och så. Men ute blir det nästan uteslutande vinyl nu mer. Däremot skulle jag aldrig banga att lira bara för att de saknar ett par riktiga skivspelare, då slänger jag bara ihop några cd-case och tar med.

Peter: Jag spelar bara vinyl pressad i ett litet skjul vid Tivoli Gardens. Skämt åsido – jag bryr mig överhuvudtaget inte i vilket format någon spelar från. Vinyl, CD, balalajka – spelar ingen roll alls. Bra musik är bra musik oavsett format. Jag har massor av mp3or som inte finns i något annat format, skulle jag inte spela det då? Den dä snopp-mätar-vinyl-tävlingen bryr jag mig inte ett smack om. Men vinyl är ju roligast.

LSC: Hur lätt är det att köra reggaeklubbar i Stockholm? I Uppsala fick ju reggaefestivalen flytta på sig och Stockholm är ju känt för att vara en nolltoleransstad. Har ni haft några problem med nattklubbsägare som varit tveksamma till att ta emot er? Har ni ett fast ställe där ni spelar?

Johan: Det där är också rätt fånigt med alla som klagar. Stockholm är en liten stad och Sverige ett ännu mindre land. Trots att det knappast finns någon riktigt rotad tradition av ska och northen soul-klubbar här så händer det ju saker varenda jävla helg. Du kan nästan alltid gå ut och lyssna på någon som spelar. Visst vore det kul med ett större ställe som gick runt på att låta sådana som oss harva på två kvällar i veckan året runt men de är klart de måste ha in annan musik också. Men vill man lira och är duktig på det man gör är det bara att köra på. Hellre en liten men välfylld lokal än ett stort halvtomt dansgolv där folk går runt och muttrar. Att däremot en stor festival som den i Uppsala och senare Furuvik mer eller mindre tvingades lägga ner är något helt annat. Polis och politiker var jävligt kassa där. Kolla summerburst eller vilken stadsfest som helst så hittar ni minst lika mycket eller lite droger. Där känner jag mig bitter, men inte på krögare som vill sälja bärs- de får fan göra vad dom vill med sina ställen.

Peter: Håller helt med Johan. Vi har ju aldrig brytt oss speciellt mycket var vi spelat. Vi älskar musik, vill någon lyssna så spelar vi.

LSC: Det verkar dyka upp lite klubbnätter här och där över hela landet just nu, när det gäller gammal reggae eller soul. Hur ser scenen ut överlag i Sverige och har ni spelat skivor utomlands? Vilket ställe har den bästa scenen och vilka är de grymmaste selecters ni dansat till?

Johan: Har faktiskt rätt dålig koll på hur det ser ut runt om i Sverige. Vi kör mest här i Stockholm men har spelat på lite reggaefestivaler runt om i landet tidigare. Utomlands har jag spelat tillsammans med Wreck it up Crew från London på deras förfest till Notting Hill-karnevalen nere i källaren på The Globe på Talbot Road. Dit borde alla som gillar den här musiken gå. Vilka jag helst själv går ut och lyssnar på? Jag tycker Wrong side of the tracks gör roliga grejer här i Stockholm, annars. Gaz Mayall, Tighten Up Crew eller Gladdy Wax om jag är i London.

Peter: Jag gillar Rodigan! Har väl sett honom för mycket, men blir alltid glad när jag ser honom. Gaz är bra, speciellt på Carnivalen. Jag gillar när Johan spelar själv också, han är vass när han kommer loss. Bangers & Mash måste jag nämna, gillar dem även om jag inte varit där på år och dar.

LSC: Kommer det blandat folk till era klubbnätter, eller domineras det av antingen skins eller rastas? Vilken publik är roligast att spela för och har det någonsin blivit bråk mellan grupper när ni vänt skivor?

Johan: Det är väldigt blandat beroende på var vi spelar. Popfolk, reggaenördar och sådana som gillar soul, rhythm and blues och gammal punk. Vi har ju aldrig varit en del av vare sig northern- eller skinheadscenen utan bara kört vad vi tycker är bra. Generellt är jag rätt ointresserad av allt det där. Jag tar på mig min gamla adidasjacka och ett par jeans och slänger på den musik jag är sugen på och för det mesta är det just jamaicanskt från 60 och det tidiga 70-talet eller gamla Motown-singlar, och då blir det aldrig något bråk. Folk sköter sig. Hela den där attityden att gå runt och vara dryg med sina jävla märkeskläder och orginal hit och dit, det är sjukt tröttsamt.

Peter: Vi har klarat oss från allt våld. Det är precis som Johan säger, vi bryr oss inte vem som kommer. Dreads, skins, punks, suedheads – alla är välkomna.

LSC: Har ni någon "want-list"? Finns det en helig vinyl-graal som ni letar efter och vilken är det då?

Johan: Det finns hur mycket som helst. Min skivsamling blir liksom aldrig fulländad - jag kommer gräva i vinylbackar tills jag dör. Däremot är jag rätt ointresserad av originalpressar och sån skit. Hellre tio bra återutgivningar än en dyr jävla raritet som gör att jag inte kan handla på flera månader.

Peter: Nä, inte direkt. Ångrar att jag sålde av en massa punksinglar på åttiotalet, så om jag ramlar på dem så köper jag dem på nytt.

LSC: Om era gigs vore en sport, vilken sport skulle de vara, något hårt och fysiskt som rugby, eller något elegant och precist som biljard, eller kanske något helt annat?

Johan: Haha. Jag gillar i stort sett bara två sporter. Fotboll och hockey. Sen ser jag när Usain Bolt springer final vart fjärde år. Men om vi vore en sport? Orientering kanske, hoppa mellan olika grejer och aldrig fastna för mycket i ett och samma fack. Och inte så hippt.

Peter: Vilken kanonfråga! Jag skulle ju vilja säga fotboll eller kanske snarare som en Djurgårds-match men det gillar nog inte Johan. Så det får väl bli skidskytte. Fem skott stående, fem skott liggande och så kör vi mellan det.

LSC: Vilka moderna artister inom genrérna ni kör inom respekterar och gillar ni?

Johan: Oj. Jag lyssnar på så mycket mer än bara reggae, punk och soul. Men inom just de genrerna: Tycker Charles Bradley är grym och gillar Pama International som fan, ingen av de är väl varken ung eller modern men de håller fanan högt. Men det händer mycket kul på Grimescenen nu, det är roligt och behövs verkligen.

Peter: Åh, det är så många. Försöker hänga med lite i dubstep-svängen. Elf Kid gillar jag just nu. Och Stormzy. Lady gillar jag i soul-svängen, vet inget alls om dem. Johan håller mig uppdaterad på ny-reggaen. Där har jag nog fastnat.

Intervju med Skada Vara

LSC: Hur ser scenen för baktakt ut i Tromsø? Några andra lokala band vi bör känna till och hur enkelt är det för ett skaband att få gigs lokalt?

SV: Vi är inte så många i baktaktslandet, men nåra bör nämnas. Ska Patrol har hållt på i många år och skankar vidare med nya konserter och skivsläpp. Vi har också samarbetat mycket med Ronnie Dread i Narvik, känd från Irie Darlings, Misvær Ska Forening och Dread Men Walking och som nu är aktiv i Manna och Permanent Vibrations i tillägg till DJ/Selecta/Rudeness/Awesomeness. Vi har också en hel del duktiga DJs i Tromsö, som tungt representerar Ska/reggae-genrén som Cool Breeze Police (DJ Funky Halvor och Selecta Most). Det finns också ett nytt ungt skaband som kallar sig Pretty Cool och självklart en väldigt fin ska/reggae-publik!

Det finns många scener/pubbar i Tromsö och vi har spelat på de flesta. Studenthuset Driv och Bastard Bar är kanske de viktigaste och Bastard har en legendarisk tisdagsjam där det kommer fram magi varje vecka.

LSC: Vilket är det längst borta från Tromsø som ni spelat? Vilken spelning som ni gjort anser ni vara mest kul?

SV: Längst bort är väl Arbeidern i Kabelvåg (Lofoten) och Nyksund, där vi spelat flera gånger än så länge. Kulaste giggen är helt klart 2012 års Karlsøyfestivalen, där vi spelade prime time på Lördag efter hardcorebandet Anti Social Rejectsa (en publik serverad på silverfat...). Det var episkt och legendariskt - vi var 10 pers på scenen, ett helt fotbollslag (utan målvakt).

LSC: Kommer ni från olika subkulturer i bandet? Typ dreadheads, skinheads, punkare, etc? Hur viktigt är det att spela för nytt folk eller att vara förankrad i subkulturerna?

SV: Vi är en färgsprakande blandning av långhåriga skinheads, dreadheads utan hår, hiphoppare, vegisar, köttätare, gamla proggmetallpunkare och utbildade hörlärare på blås... Vi är infödda i nord och syd, och importerade från öst och väst, men överraskande samstämmiga (i 432 Hz). Vi spelar för alla som har öron och från och till för några som bara har ett (shoutout till Mono!).

LSC: Första tankar om följande band:
*The Phantoms
Fett klassiskt skaband - Audun, när skall vi ha splitgig?
*Hopalong Knut
Kul vokalist, kul band som spelar fort och politiskt. Samarbetet med Gatas Parlament är också kanonbra!
*Madness
Bra, men Selecter är bättre.
*NoFX
Starka minnen, detta var öppningsporten till skapunk för Alex på nittiotalet. Skateboard, öl och ensamma-hemma-fester!

LSC: Varför kommer det så mycket bra baktakt från Norge?

SV: Och varför kommer det så mycket bra hiphop och reggae från Sverige? Vi har nog inget bra svar på det, tror vi.

LSC: Min blogg handlar om fotboll och baktaktsmusik, så jag ställer alltid en fråga om idrott med. Följer ni Tromsøs fotbollslag och vad tror ni om dess chanser nästa säsong?

SV: Vi är nöjda bara med att de bärgat platsen i Tioppeligaen, men för övrigt är det ganska lågt intresse för fotboll i bandet (Alex ropar Eya TIL, Ted ropar Eya Arsenal).

LSC: Om er musik var en sport och ingen musik, vilken sport skulle den vara? Något hårt och fysiskt som rugby, något elegant och precist som biljard, eller kanske något helt annat?

SV: Alex säger att musik är som kampsport - elegant och brutal och oändliga möjligheter att slå knockout på fansen!

LSC: Vad skall ni göra under 2016? Några ord till era svenska fans? Gillar ni några svenska band? Vill ni spela här? Hur bokar man er?

SV: Just nu jobbar vi med att göra den nya EPn färdig, jamma och organisera konserter och happenings. Och ja, självklart vill vi spela i Sverige! Ring +4797821413! Vi gillar massa svenska band, Helt Off, Svenska Akademien, Peps Persson, Dag Vag, Organismen, Ken Rings, Kapten Röd och Syster Sol och självklart Kaliffen, Hoffmaestro och kraa, som spelade med Manu Chau i Tromsö 2014!

Sjuttisju: "Attack! Attack!"

/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Attack! Attack!" / GENRÉ: Punk / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR /

Så här är det. Det här är en blogg om baktakt, northern soul och fotboll. Det finns en punk-reggae-låt med på den plattan, men det är inte därför jag recenserar den, det mesta av det är punk, nej anledningen till att Sjuttisju recenseras här är att det handlar om fotboll, supporterkultur, alltså.

Jag har sagt det förr och säger det igen, Micke Sjuttisju är Sveriges bäste textförfattare, trots att han sjunger om ett norrländskt fotbollslag (Hammarby).

Det kan ursäktas, dels för att han skriver med passion, stolthet och "wits" på ett sätt som får en att tänka på hur mycket man själv älskar Eslövs BK och Landskrona BoIS, de två stora lagen för mig.

Men det är också så att Sjuttisju tveklöst är den bäste fotbollstrubaduren i Sverige, så fantastiskt mycket bättre än AIK-trubaduren, vars musik förpestade tillvaron för mig av mina vänner som tillhörde Black Army på vischan under 90-talet.

Faktum är att Sjuttisju gör det han gör så bra att man nästan vill bli bajare själv. Jag har faktiskt blivit bajare i bandyn, vilket kan skyllas på Micke och på Mark från Västerås.

Nåja, hitintills har Sjuttisjus alster mest varit inom irländsk folkmusik, samt electro, men nu kommer han med en platta med väl genomtänkta texter och ett punkdriv som sitter som en smocka i buken. Så har han också varit punkare sen 90-talet.

Innan jag snackade med Sjuttisju och fick lov att recensera hans platta, så presenterade han den som oi!-inspirerad, men nja, jag skulle snarare säga att Micke lyckas göra genuint låtande 77-punk, något få klarar av. Eller skall jag säga 78-punk?

Inledningsspåret, Hammarby Rock N roll, det klart bästa spåret på skivan, påminner ibland om Sex Pistols i gitarrslingorna, men överlag tycker jag plattan låter som "punk without the posers", alltså som den uppsjö av band som influerades av Pistols, Clash & co efter att punken förklarades kommersiellt död, men som hölls levande som en underjordisk röst åt arbetarklasskidsen och som var så mycket mer genuin än den von oben-attityd många 77are håller sig med och innan alla UK82s Exploitedkloner dök upp. Jag tänker, för att ta ett utländskt band, Demob, men ibland känns det också inhemskt, jag skulle vilja likna bandet med ett GBG Sound med söderkis-dialekt, vilket är ett gott betyg från min sida, då just GBG Sound är ett av mina favoritband, så fruktansvärt mycket bättre än Ebba Grön.

Om man trots allt skall likna denna platta med något oi!-band, så får det bli Cockney Rejects, inte bara för att texterna handlar om fotboll, utan det är samma uppkäftiga driv i låtarna som Rejects gjorde så bra. Sångaren har hjälp av sin fru (som är en tvättäkta skånsk snapphona) på en del refränger, men är det något jag kan klaga på, så är det att det skulle vara kul med fler sing-along-utrymmen. Särskilt låten Bortamatch hade gjort sig fint med ett gäng bajare i studion som klämde med i refrängen.

Låten Religion är också en fin låt, denna gång med baktaktsstuk som får en att tänka RAR-festivaler snarare än 90-talets skatepunk.

Jag rådiggar denna platta. Det enda som skulle kunna göra den bättre vore om Sjuttisju höll på ett riktigt fotbollslag, typ BoIS, i stället för ett lag från nordpolen!

Skaffa skivan, stöd artisten och, om du som läser detta bor i Skåne och är Bajare, prata med den lokala Bajen Fans-klubben och få hit honom på en spelning!

EDIT: Sjuttisju på facebook

Intervju med Johan från Jamborees & Project Ska

LSC: Var du punkare innan du blev skinnskalle, eller var det alltid skinvärlden med appeal som tilltalade dig? Kopplat till den frågan är frågan om det var oi! eller baktakten som fick dig att raka skallen.

J: Jag startade som punkare och första idolerna va Sex pistols, rätt snabbt efter det så blev det Ramones och det var väll den melodiska varianten som jag baserat de senare åren på. Jag gillade skin stilen som fan men vågade inte nyttja den i början då jag trodde att det bara va boneheads som använde den. Men jag va så jävla kär i stilen så jag tänkte skitsamma. Folk får fan tro vad de vill. Så jag började kavla upp och körde med hängslen. Första Ska låten jag hörde var nog fan Staden Vaknar med Agent Bulldog och genom den så upptäckte jag tjusningen med baktakt och Madness. Nu var det kört. Ska va klockrent. Svarta och vita tillsammans. Första rakningen var egentligen ofrivillig. Jag var hos morsans jävla frissör och ville ha Sid Vicious frilla. När jag gick därifrån så såg jag ut som en blandning av Sune och en fönad svamp. Det har alltid varit baktakten som legat steget framför Oi!en.

LSC:. Vad är det bästa respektive sämsta med baktaktsscenen från Gurkstaden? Några av Sveriges bästa akter genom tiderna, som Cigarres och nu Utanbygatan, kommer ju därifrån och ni har en av Sveriges mest kända skinnskallar där, som skriver på sina bloggar om musiken och gör sitt bästa för att bevisa att inte alla skins är hjärndöda och inte bara lyssnar på hård musik. Några nya akter vi ska kolla upp?

J: De senaste åren har det varit lungt på baktaktsscenen förrutom Utanbygatan (kanske därför man känner att nått måste göras). Det är väll det sämmre. Tycker det skulle behövas fler som vill köra mer upptämpo. Nu förtiden kallas ju dancehall för reggae av någon anledning och det tycker jag suger. Det är ju som att kalla hiphop för blues. Jag provspelade orgel för ett reggae band förra sommaren men kände att det inte va något för mig. Jag vill ha Blue beat. De la ner efter jag hoppade av tyvärr. I nuläget finns väll inget bra känns det som förutom att Utanby tuffar på. Jag spelar in lite Ska låtar imellanåt men det är mest för mig själv.

LSC: Genom Barbed Wire Love, bloggen som drivs av nyss nämnda skinnskalle från Gurkstaden, har det kommit till vår kännedom att även Northern Soul har börjat dyka upp i din hemstad. Har du själv gått på all-nighters ("Bankiren" heter väl stället sånt brukar ske på hos er?)? Vad har du för egen relation till Northern Soul?

J: Dom har kört det 2ggr men jag kunde bara gå på premiären. De va nice som fan. Så jävla kul att se inbitna soul fans som kan låtar som man aldrig har hört talas om. Ungefär som när man går på ska klubb själv och känner igen de mesta. Lätt värt att besöka! Har inte haft någon relation till det förrän denna kväll men jag fick värkligen upp ögonen för det!

LSC: Du var med i Jamborees och spelade på en mängd orter, men du har även gjort en "solokarriär" med studioprojektet "Project Ska". Kan du sakna möjligheten att spela live med musiken och har du något nytt på gång med projektet?

J: Jag sakanar det som fan. Jag va ner till repan igår och hittade gamla spår med Jamborees. Sussie va en jävel på o skriva underbara lättlyssnade låtar. Sjukt kul gäng att lira med. Erik som spelade orgel va så grym så han improviserade alltid sina solon. Man stod bara och njöt! Det kommer nån låt då och då och tillslut blir det säkert så jag kan slänga ihop en kompilation. Jag har mycke musik i skallen som vill ut. Jag spelade faktiskt in 6 låtar på en 8kannals rullbandare men sen när jag lyssna så blev jag besviken och spelade över 5 av dem. Några månader senare lyssnade jag på den enda låt som fanns kvar och upptäckte till min förvåning att det inte alls lät skit utan jävligt bra. Blev less och har inte orkat ta tag i det igen.

LSC: Du har turnerat en del med ditt punkband och besökt spelningar utomlands. Vilket är ditt intryck av skins utomlands? Lever baktakten än, eller kommer skinheadvärlden i framtiden bara handla om oi!?

J: 60% guldfolk, 40% nötter. VI har spelat i Hamburg på St. Paulis event några ggr och det har varit kanon folk, där det alltid blivit Baktakt när banden lirat klart. Alla är underbara och trevliga och det är kärvänlig stämning. När vi spelat i andra städer är det mest Oi! skins i bomberjackor, blekta jeans och stålhätta. Många trevliga men många idioter som menar på att du måste föjla en lista till punkt och pricka för att bli accepterad. Jag fick ett helt gäng imot mig när jag sa att jag inte kollar på fotboll. Dom blev arga o mena på att jag inte va nå "äkta". Jag mena på att jag gör väll va fan jag vill och gillar det jag gillar. Jag tänker inte tvinga fram nå piss bara för att det "ska vara så". Jag gilar mer mods och original stilen med Sta-prest och en snygg kostym. Älskar att se sånna komma i mängden av stereotyp stilen.

LSC: Om du blev statsminister över Sverige, vilket skulle vara din första åtgärd? Vem skulle du ha med i kabinettet och vilken skulle bli din första skandal?

J: Första åtgärden skulle nog vara att försöka öppna upp för migranter så de slipper dö vid staketen. Se till att de som vill och kan bygga, (med hjälp) bygger egna asylboenden. De som lär sig svenska fort, får hjälpa till och bli tolkar. osv. Jag skulle pressa fler länder att göra det som de lovat och hjälpa till i krisen. Vilka som skulle vara med vet jag inte än. Möjligtvis Russel Brand för han e skruvad på ett bra sett. Skulle finnas så mycke skandaler så jag säker som politikern, Inga kommentarer.

LSC: Kollar du något på bandy? Vad tycker du om Västerås bandy?

J: Nej det var länge sedan jag va på bandy. Jag håller mig inomhus och poppar musik istället.

LSC: Samlar du på baktaktsvinyl själv och skulle du kunna tänka dig att bli selecter?

J: Jag samlar. Körde några ggr förut men min dåvarande flickvänn övertygade mig om att jag sög. Jag har fått erbjudande några ggr, senast förra helgen i Gbg, men jag är för feg. Har 2 skivspelare och mixer hemma och kör alltid maraton efter frukosten på lör/söndag morgnar medans tjejen gör sig i ordning. Men då kan de bli allt från Laurel Aitken till Galenskaparna. Händer rätt ofta att Tjejen kolla in i vardagsrummet med en konstig min när jag dragit igång typ Chao Chao italia eller nått haha. Jävligt bra låt förövrigt!

Here we go again...

...ska försöka göra ett nytt försök att blogga om baktakt. Sverige behöver en blogg som uteslutande handlar om baktakt/northern soul, det är en del av den subkulturella sfären som får lite utrymme. Att vara skin/Herbert kan inte bara handla om att lyssna på oi! och glömma storheter som Hotknives eller Mr Review. Att vara punk kan inte bara handla om Exploited, utan även the Ruts måste få sitt utrymme. Att vara mod kan inte bara handla om Secret Affair eller Merton Parkas, utan även Chuck Wood måste få utrymme.

Jag hoppas härmed att band runt omkring i världen tycker scenen i Skandinavien är så pass viktig att de ställer upp på intervjuer och recensioner.

Bloggen är 100% opolitisk när det gäller partipolitik, men tar givetvis avstånd från rasism, sexism och homofobi!

Lämnar er med ett videoklipp från ett av Sverige trevligaste band, Jamborees: