Radical Rythm Revue 1/4, Stockholm

Gratis inträde, Morfar Ginkos och Pappa Ray Ray, Swedenborgsgatan 13. Kl 21-01.

Reggae Scorcher i Malmö 2/4

 

Lördag 2:e april, kl. 23–03.
Moriska Paviljongen (Bistron), Malmö.
Pris: 80:- innan midnatt och 120:- efter.

Gästskribent: Read Hard: Much Madness is divinest sense

"Read Hard" är en norsk specialist på pop-punk och ett stort ska-fan. Vi publicerar med glädje en krönika från honom här!

Att skriva en artikel om en baktaktskonsert var först ganska svårt, eftersom jag inte varit på så många och de jag varit på varit ganska så speciella på sina egna sätt. Kanske skulle jag skriva om första gången jag såg The Beat på Stavanger Punk Rock Festival 2007, där jag stod längst fram och fick ta sångaren, Ranking Roger, i hand och upplevde ett av mina bästa konsertögonblick, då de startade konserten med Best Friend, kanske skulle jag skriva om den gången jag såg Bad Manners i Newcastle med fyra okända 2 Tone-band som uppvärmare. Eller så skulle jag vara lite modernare och skriva om en av alla de gånger jag såg Razika, antingen de två första gångerna jag såg dem eller den gången då de bara covrade The Aller Værstes sånger. Detta satt jag och tänkte på efter att jag hade sagt ja till att skriva artikeln, ända tills det slog mig att jag hade glömt Madness, något som naturligtvis är galet och jag hade inget val, annat än att skriva om denna fantastiska och smått absurda konserten.

Året är 2006, jag är 16 år och på semester söderut med mina föräldrar i Spanien. Detta var i den perioden av mitt liv, då semestrar söderut med sol och värme något av det tråkigaste jag kunde tänka mig och det som frestade mig var att gå runt i skivbutiker och hitta punkplattor, eller gå på konserter. Det var i alla fall mer lockande än att hänga på barer eller gå till stranden. När jag såg att det spelade ett Green Day-esque pop-punk-band i Fuengirola (staden vi bodde i), var det en fin kontrast mot resten av semestern, även om det för mig var skrämmande att gå på en sån konsert, fast än att jag sett The Misfits och The Exploited bara ett par månader före, var jag bara tvungen att gå på konserten. När jag läste att det legendariska ska-bandet Madness skulle spela i Marbella, gick det upp för mig att denna resan inte var så illa ändå och jag kunde kombinera sol och värme med rock n' roll-livet jag drömde om att vara del av. Mina föräldrar gillade också idén, då bägge gillade några av Madness hits från 80-talet. Själv hade jag inget speciellt förhållande till bandet och de enda sångerna jag hört var från en av mina favorit-sitcoms, The Young Ones, i vilken de hade spelat två gånger. Jag var mest på att se bandet för att fly undan monotonin i det trista livet i södern. Dagen före konserten, reste vi till Marbella för att försäkra oss om att få biljetter. Det låg något ont i luften. Att se ett band spela var det jag ville mest. Jag hade trotsat fruktan för att gå ensam till en skitig rock-bar för att se ett okänt pop-punk-band, men nu kände jag absolut motsatsen. Jag började få kalla fötter, även om det var varmt på marken, ville jag verkligen gå på den här konserten? Allt gav mig en dålig smak i munnen. Jag kan inte minnas om vi verkligen köpte biljetter eller om vi väntade till dagen efter, men det var något med upplägget som verkade skumt.

Marbella är av många sedd som en aristokraternas stad i Sydspanein och är full av lyxjakter och brittiska brats. För mig, den småpunkiga medelklassrebellen jag var, var detta det sämsta stället i världen och oavsett hur okomfortabel jag var på punkkonserterna jag gick på, passade jag ännu mindre in här. Det värsta var kanske att konserten gick på en tjurfäktningsarena. Det var i sig en god anledning att inte gå på konserten, jag såg på detta som ett övergrepp som blev begått ofta, lagligt, i samtiden och något som jag inte ville ha med att göra. Något som kanske är lite dubbelmoraliskt, eftersom jag inte tänker så mycket på ödet för de djur som jag åt och fortsatt äter till middag, men djurplågeri som sport var (och är!) förkastligt och att gå på en konsert på ett ställe där det vanligtvis äger rum var förfärligt att tänka sig. Fortsatt var det en del av mig som inte klarade ge upp tanken om att se ett band och rock 'n' roll-drömmen. Mina föräldrar ville också gärna se konserten.

Mitt skydd mot solen och värmen var ett par solbrillor jag köpt på Nille (norska motsvarigheten till ÖoB, ungefär - bloggarens kommentar) före resan. Innan konserten käkade vi middag på caféet utanför arenan, efter måltiden och när vi gick in på arenan upptäckte jag att jag glömt solbrillorna på bordet vi käkat vid. Detta var kanske en minut efter att vi lämnat bordet och de solbrillorna var väck. På ett ställe där alla har lust att se ut som killen i 2 Tone-loggan, var det kanske inte så begåvat att ta bort ögonen från brillorna, ens en minut. Lyckligtvis för min skull, hade solen börjat gå ned när konserten närmade sig sin början. Jag började se fram i glädje och förväntan till konserten, även om jag kände obehag över stället konserten ägde rum på.

  

Konserten var helt fylld och publiken var väldigt blandad. Det visade sig att ska-bandet har många fans i den spanska brat-staden. Det finns faktiskt nu en egen bar tillägnad bandet, som startade i 2014, kallad "The Nutty Bar". Publiken var i och för sig väldigt segregerad. I mitten, eller i "pitten", stod svarta fans med jamaicanska flaggor på höger sida (från scenen) och vita skinheads på vänster sida, det såg ut som att publiken visade varandra ömsesidig respekt, var fredliga och det såg inte ut som det fanns något tecken till rashat bland den festglada publiken, men det faktum att det var en uppenbar splittring gjorde känslan lite underlig. På läktaren (där vi satt) var det mest fulla brittiska turister. Vi var kanske de som skilde oss ut mest. Det underligaste med denna feelgood-afton var kanske uppvärmarna, humor-duon Bell & Spurling, kända för fotbollssången Sven Sven Sven, det var kanske dåligt, men de fulla britterna tyckte det var festligt. När Madness gick på scenen hade solen gått ner och stämningen var på topp.

Madness spelade alla sina största hits och konserten var mitt första möte med sånger som My Girl, Night boat to Cairo, Baggy Trousers, Grey Day, It must be love, The Prince eller Prince Buster-covern One step beyond. De spelade också ett par sånger från sitt då nyutgivna coveralbum (The Dangermen Sessions) som You keep me hangin' on (originalet av The Supremes) och Lord Melodys Shame and scandal (känt genom Peter Tosh, The Wailers och Skatalites). Bandet hade en vanvettig scenteknik och underhöll publiken både med sånger och med skämt däremellan. Det kunde ha gått väldigt illa, när vokalisten, Suggs, ser mot högersidan av publiken och berättar ett skämt om att han nog inte vågat ta med sig plånboken dit, men publiken tog vitsen väl emot och högersidan av publiken skrattade lika mycket som vänstersidan, även om det att dra ett sådant skämt är lite över gränsen.

Saxofonisten Lee Thompson tog fram saxofonen och låtsades som att han pissade på publiken. Kvällens höjdpunkt var, utan överraskning, då de körde monsterhitten Our house och det blev allsång, detta var ju en av de enda sångerna från bandet jag kände till. Avslutningssången blev, i känd Madness-stil, Night boat to Cairo, där kvällens yngsta kom upp på scenen och dansade med bandet. Det tog inte lång tid efter konserten tills dess att jag skaffade mig flera Madness-plattor, både i CD, vinyl och DVD-format, men ingen har kunna förmedla live-upplevelsen, kanske en av de bästa konserter jag varit på.

Bangarang Hi-Fi 26/3

Radical Rythm Revue 24/3

Ska Patrol: "S/T"

/ARTIST: Ska Patrol / TITEL: "S/T" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Smiley Dog Records / FORMAT: CD /

Det finns en del skivor som greppar en om pungen, slår en i buken och rent allmänt får dig att knäböja inför högtalarna till stereon från låt 1. Den ger dig en sån känsla som varar hela skivan av total musikalisk tillfredsställelse att du rusar fram till datorn när sista låten hörts, för att kunna delge bloggens läsare den hemliga värld som öppnats för en och det här är definitivt en sådan skiva. Jag recenserar den redan nu efter 2:a lyssningen, men det är definitivt en sådan skiva som kommer att leva kvar och plockas fram för lång framtid.

Den här skivan är lite gammal, men det gör absolut ingenting, den kom redan 2009, men är lika bra i dag. Jag vet inte vad media sa om plattan, men om norsk media är rättvis, så bör den ha fått ett kanonomdöme!

Bandet kommer, likt många bra skaband från Norge och trots att jag mest diggar låtar på modersmål, så funkar engelskan. De har i alla fall med en kul bild i plattans "fordral" (säger man så om CD-skivor?) med en konversation på norska.

Bandet är kanske inte lika, vid första betraktelsen, uppfinningsrika som en annan nordnorsk favorit, Skada Vara, men när man lyssnar på plattan, vinner den på att den stretar åt alla håll på ett positivt vis.

Grunden är ska, ska, ska och de placerar sig någonstans mellan 2 Tone och klassisk 60-tals bluebeat, men det finns även dubbiga låtar som Bonfire, komplett med en melodica som helt klart är chef! Det finns en del melankoliska låtar också, även om Providers of arctic ska är så bra att till och med fåntrattar som Jimmie Åkesson måste känna ett ryck i dansskorna och mycket av plattan säkert kommer att funka på de där långa sommarnattsfesterna med grillad quornfilé och alkoholfri öl. Vill du inte dansa till detta bandet, har du förmodligen något allvarligt fel på förståndet, hörseln och/eller lederna.

Men det som är roligt med bandet är att de har klara influenser från hela den jamiacanska musiktraditionen. Det finns dubbiga ekon, bongotrummor (och är det något som får mig svag för ett band, så är det en skickligt levererad bongo-experience!), blås, men även välfungerande drop-outs och tempobyten.

En annan sak jag verkligen gillar med det här bandet är att de tagit med de där smöriga bakgrundskörerna från sen rocksteady (som Ethiopians) eller tidig roots (som Abyssinians).

Hade jag varit businessman, hade jag satt ihop en turné av nordnorska världserövrare satt till ett soundtrack av baktakt!

Köp plattan!

Suggs hjälper flyktingar

Suggs, Madness frontman, visar att han inte är fullt så opolitisk, utan hjälper gärna människor i nöd.

Läs mer här!

Godis är gott

Klassisk låt för oss som är födda under 70-talet. Lyssnade på den i kväll, efter att den suttit i ens medvetande i flera år, men det är först nu som vuxen, som man uppfattar att den har en politisk udd.

Politik eller inte och ska-scenen har ju alltid varit som bäst när den haft nånting att säga. Vad skulle Specials och The Selecter vara utan sitt engagemang?

Bra dansmusik är det, i alla fall!

Gästskribent: Micke Sjuttisju minns 90-talets svenska ska-scen

Micke Sjuttisju är inte bara Sveriges bästa textförfattare och benhård Bajen-fan (något som vägs upp av att han har en skånsk hustru), utan också en hedersknyffel och en stöttepelare till den svenska scenen. Därför är det med glädje och stolthet vi öppnar gästskribentskolumnen med honom som första bidrag. (Ja, vi har fler på g... :) )

Det fanns lite evenemang med baktakt i Stockholm på andra delen av 90-talet. Uptown Skankin körde på Tuben vid Odenplan. Där var jag bara en gång, när ett band spelade live, minns dock inte deras namn men jag minns att vi kom dit tidigt och bandet spelade sent, och jag hade bara råd med två öl, så det blev rätt drygt tills musiken drog igång speciellt eftersom det var lite folk där under de timmarna.

Sen kördes det ska/punk/Oi! efter spelningarna i Farliga Firmans - Smash the discos regi på Tre Backar. Jag saknar Tre Backar, men det är en svunnen tid och mycket vatten har flutit under broarna, eller snarare... jag har blivit äldre och närminnet är det sisådär med men att minnas tillbaka till händelser under min ungdom kan jag dock göra. Jag kommer aldrig heller glömma AMTY's tillställningar i källaren på Läckerbiten. Underbara Läckerbiten och underbara AMTY samt underbara 90-tal. Jag är lyrisk när det gäller 90-talet.

Som sagt, mitt minne är väl inte det bästa i alla fall, men jag minns väl när jag och Peter (som hade hand om den där ska-mailinglistan i mitten av 90-talet) hängde med USCB Allstars en helg i mars 1999. Dom spelade på Folkets Hus i Göteborg tillsammans med Radio 69 och The Reservoirs. Jag minns spelningen som rolig samt att jag drack kir. Det sistnämnda gissar jag bara på, men det är en verklig lågoddsare. Men det var bra sväng på dansgolvet och senare på natten däckade jag på en soffa hemma hos Poxy.

Dagen efter bar det vidare mot Malmö i minibuss med USCB Allstars. Amerikanska Hepcat skulle spela på KB, dessvärre minns jag inte om även USCB spelade den kvällen. Hepcat gjorde en bra och dansant spelning. Sen blev det torghäng med skinskallar, rudeboys och annan publik som varit på spelningen. Möllan var fullständigt invaderad och alla hade rolig, det var helt enkelt en fantastisk stämning. Jag och Peter sov hos min brorsa och hans tjej som bodde i Malmö vid den tiden. Dagen efter bar det hem mot Stockholm igen med tåg.

Det var en finfin helg i småstäderna Göteborg och Malmö. Och om vi hade roligt? Ja det hade vi! Men det jag funderar på nu 17 år senare är ifall saker och ting var annorlunda då eller om man upplever prylar på olika sätt med 17 års mellanrum? Egentligen är det skitsamma för som sagt hade vi roligt då och det jag minns från den helgen minns jag med välbehag.